NEVER UNDERSTAND

Trist nog är utlåtandet av Thurston Moores soloframträdande (med Samara Lubelski , John Moloney och en skivspelare med på ett hörn) "mediokert". Ändå hade jag nog inte hellre velat se hans andra sida, poplåtarna, även om jag gillar dom som fan också. Vilket är djävligt svårt att inte göra när man har två hitskivor som Psychic Hearts och Trees Outside the Academy i bagaget innan den senaste. Men nu var det som sagt andra bullar. Den klassiska skruvmejseln, aggressivt blandat med mer tillbakadraget spelsätt. Lite det man kunde förvänta sig alltså. Som jag vill minnas det så var det första stycket, där Samara var med, bättre än det senare då Moloney ballade ur bakom trummorna medan Thurston gick loss på sin gitarr. Det blev något mellanspel av någon oannonserad (eller ja, han ingick förstås i "friends") akt som helt klart var bra. En lång, utdragen, halvt drönig, gitarrlåt (som jag tror mig minnas var) utan sång och indränkt i effekter. Som sagt bra, men det so...

Har tidigare tyckt Pyramido varit sådär lagom bra, gött men ändå ingen sådan där pärla, men den här kvällen satt det riktigt bra. Köpte demon på någon spelning på Underjorden men har inte brytt mig tillräckligt för att skaffa skivorna. Nu borde det i alla fall bli av att skaffa Salt. Eyehategod var förstås riktigt bra. Även om dom inte hade någon setlist kändes det så djävla inövat och utan den råa inlevelsen man hoppats på. Körde väl nästan hela Dopesick. Egentligen ska man ju inte gnälla när sådant gött sker, men det lämnade en inte med mersmak, utan det fick bli att öla sista halvan av spelningen. Verkade dessutomn vara den ende som reagerade på deras Butthole Surfers -referens, fan. Hör ju själv vilken idiot jag är. Det var ju faktiskt sjukt bra.

Kärt återseende även om långa låten den här gången inte var lång enligt den här bloggens mått mätt. Fy skäms I'm Kingfisher ! Anlände precis i tid till cirkustältet i god form (4 whiskey-shots, 1 white russian och 3 öl) den här söndagen med mer form i medhavd pôse. Det är exakt vid sådana här tillfällen man faktiskt kan uppskatta att det är sittkonsert (även om det annars fa-an är det mest avskyvärda som finns. Hippies!), oavsett ens skick så är det ju ändå inte riktigt musik härja det minsta till. Plus för skäggskämten. Att inte bli avundsjuk på Thomas Denver Jonssons gitarrspel och inte minst spel stil är svårt.

Att jag lyssnar på Cat Power , PJ Harvey , Elliott Smith , Jesse Sykes , Sibylle Baier , Bob Dylan och så vidare, hjälper mig inte särskilt i det här fallet då jag egentligen inte kan jämföra Sea Lion med någon av dessa. Kanske närmast Jesse, då det finns någon amerikansk country-vibb, och Sibylle, men ändå så långt ifrån. Poetiska och berättande texter, med en mjuk stämma, som på något vis kändes lite nostalgiskt amerika-romantiserande. Kanske kan klämma in Bruce Springsteen som referens på något vis. Rent gitarrplock och jag gillar att uppbackningen är avskalad till shaker och kör. Hoppas innerligt att det aldrig blir något band som spelar med, även om det funkar i t.ex. the Sweet Hereafters fall och då kanske här också. Oavsett kan jag säga att jag gillade det från första dagen jag hittade det (lustigt nog genom recensionen på It's a Trap ) och började leta efter skiva, hemsida och skivbolaget som hade släppt det, utan vidare lycka (då). Hur som helst tror jag det behövs e...

Missat uppladdningen tack vare feldöpt mapp. Alltid något nytt... Halvanonyma göteborgsbandet Weary Nous som nästan aldrig syns på scen (eller någon annanstans för den delen) dök ikväll upp som förband. Tredje gången jag ser dom och jag undrar om dom spelat så många gånger mer. Nu har det gått så lång tid, så minnet sviker...men om jag förnimmer rätt så spelade dom typ två låtar. Antagligen för det mesta improviserat. Inte lika stökigt som det varit tidigare, men förstås bra. Har för mig att mongopunkarna The Spits , från Seattle, var råbra. Ska själv kika på videorna senare för att få det bekräftat för mig själv.

Söndag Parkhäng...igen. Det sista i Frangelico -flaskan rann ut i 4 shots och det adderades några öl på det - perfekt. Mer förvirring angående brist på information. Milk Music hade bytt scen, men blev försenade eftersom de saknade en gitarr. Det är sällan förseningar är bra, men nu var det onekligen det när ganska många missat scenbytet. Milk Music var ännu bättre den här gången, till den graden att jag skämdes över att jag spelade in istället för att faktiskt digga musiken. Känner mig dålig när jag, på sätt och vis, prioriterar en djävla blogg framför mitt egna liv. Önskar jag hade köpt basistens bas som han försökte bli av med för 100 euro. Hade varit fett värt, men orkade inte med Ryanair-krångel. Fan också. Överlag alldeles för durigt för att jag vanligtvis skulle klara av att lyssna på det, men det är något speciellt med deras musik. Lät stundtals som Dinosaur Jr. , påminde aningen ibland om Sonic Youth fast glättigare, gladare, men överlag mer som The Stooges på något v...

Parkspelning. Sand. Mitt på dagen. Favorit i repris med andra ord. Tyckte att det var lite för flådigt förra året i katedralen men nu var det tillbaka till samma recept men i annan park. Började med Obits . Djävligt rockigt men tyvärr utan mycket experiment eller urballning. Det höll liksom men saknade lite gnista. Men jag gillar det. Rick Froberg såg nu dessutom ut som Thurston Moore ...om Thurston hade fastnat helt i tjack och lyssnat ännu mer på The Stooges . På andra scenen i parken så var LA-brudarna Bleached på väg att sätta igång. Robin och Ola kom dit och frågade vad det var. Jag svarade att det var riktigt dålig treackords-punkpop av indiekids som säkerligen hypats för att de har folk i scenen som kan dra i trådar. Så var det också. Fast innan trodde, och hoppades jag, att de hade trummaskin. Istället hade de hyrt in typ deras musiklärare från lågstadiet som satt och inte tog något seriöst (vilket jag förstår). Fy fan. Jag hatar Bleached och de fick spela 3 gång...