Grävlingen: Gearhead, Gust & I Am Hunger
Det är sällan det händer något i Trollhättan och det är än mer sällan det händer något bra. Grabbarna i I Am Hunger styrde upp en spelning i deras replokal med två andra band och det är länge sedan jag varit mer pepp på något i Trollhättan än nu. Hoppas innerligt att dom fortsätter att ha spelningar i repan för det behövs fan något som känns på riktigt i den här staden. Det är förstås litet och intimt också. Backlinen får plats på scenen, sen får bandet stå på golvet - perfekt. Kan inte säga det nog gånger att det här är ett av de bästa initiativen på länge.
Sjuntorps-hårdrockarna Gearhead började. Annonserat som thrash, som jag ibland kan finna iaf uthärdligt, men det här var bara tråkigt.
Gust var exakt som väntat djävligt bra. Klassisk hardcore (som ändå hade lite kängvibbar) och kryddat med lite tunga och långsamma partier då och då. Skulle nog gå så långt att säga att det här är mitt favoritband från Trollhättan, även om det kanske inte säger så mycket eftersom det inte kommit några vidare storheter härifrån. Dessutom är trummisen så äckligt djävla tight att man vill slå honom.
Bandet som jag innan var lite rädd för att vara tvungen att skriva ner eftersom jag aldrig någonsin tycker det är ok med skönsång i ett hc-band. Som tur är har dom slutat med det och det låter så djävla mycket bättre när det bara är gammalt hederligt skrikande. Lite i samma fåra som Gust, men mer (rätt peppig) 2000-tals HC typ. Tror dom ett par gånger hade dom någon synthslinga som gjorde att det påminde mig, i brist på andra referenser kanske, om Norges The Spectacle. Gillar't!
Sjuntorps-hårdrockarna Gearhead började. Annonserat som thrash, som jag ibland kan finna iaf uthärdligt, men det här var bara tråkigt.
Gust var exakt som väntat djävligt bra. Klassisk hardcore (som ändå hade lite kängvibbar) och kryddat med lite tunga och långsamma partier då och då. Skulle nog gå så långt att säga att det här är mitt favoritband från Trollhättan, även om det kanske inte säger så mycket eftersom det inte kommit några vidare storheter härifrån. Dessutom är trummisen så äckligt djävla tight att man vill slå honom.
Bandet som jag innan var lite rädd för att vara tvungen att skriva ner eftersom jag aldrig någonsin tycker det är ok med skönsång i ett hc-band. Som tur är har dom slutat med det och det låter så djävla mycket bättre när det bara är gammalt hederligt skrikande. Lite i samma fåra som Gust, men mer (rätt peppig) 2000-tals HC typ. Tror dom ett par gånger hade dom någon synthslinga som gjorde att det påminde mig, i brist på andra referenser kanske, om Norges The Spectacle. Gillar't!
Kommentarer
/ A