NEVER UNDERSTAND

Parkspelning. Sand. Mitt på dagen. Favorit i repris med andra ord. Tyckte att det var lite för flådigt förra året i katedralen men nu var det tillbaka till samma recept men i annan park. Började med Obits . Djävligt rockigt men tyvärr utan mycket experiment eller urballning. Det höll liksom men saknade lite gnista. Men jag gillar det. Rick Froberg såg nu dessutom ut som Thurston Moore ...om Thurston hade fastnat helt i tjack och lyssnat ännu mer på The Stooges . På andra scenen i parken så var LA-brudarna Bleached på väg att sätta igång. Robin och Ola kom dit och frågade vad det var. Jag svarade att det var riktigt dålig treackords-punkpop av indiekids som säkerligen hypats för att de har folk i scenen som kan dra i trådar. Så var det också. Fast innan trodde, och hoppades jag, att de hade trummaskin. Istället hade de hyrt in typ deras musiklärare från lågstadiet som satt och inte tog något seriöst (vilket jag förstår). Fy fan. Jag hatar Bleached och de fick spela 3 gång...

Hade varit fint att se Beach Beach unplugged på den bästa scenen, men kunde inte bortprioritera Milk Music. I övrigt inte så mycket annat att peppa på. Typ Melvins och Dirty Three. Mayhem lär ju vara exakt så pissdåliga live idag som alla varnat om och så lär det bara vara pissmänniskor (hårdrockare och folk som tycker det är så djävla inne att lyssna på svartmetall) där. Ganska tom dag och det känns ännu jobbigare med de tidigare nämnda ölpriserna. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Inte så kul att bara sitta av tiden mellan band. Kvällens, och festivalens, absolut bästa spelning stod Dirty Three för. Kändes som en bergochdalbana som inte avvek från sin färd nedåt mot helvetet. Skräckblandad glädje eller glädjeblandad skräck. Frontfiguren, Warren Ellis, var lika spänstig som Lyxén men 10 år äldre och med stil . Nästan varje låt var ett ständigt crescendo. Kändes som undergången och man såg fram emot att allt skulle sprängas bitar. Något som nära på skingrade euforin efter...

Danska Iceage känns som ett band som kan dödas av hypen. Tyckte synd om grabbarna, som väl är runt 20, när allt gick fel. De såg tillslut rätt sura ut, förutom gitarristen som ständigt såg helt blasé ut. Visserligen passade det bandet, men lite synd när det antagligen var helt på riktigt. Tror aldrig de borde aldrig tackat ja till att spela på en såpass stor festival som Primavera Sound. Det lät sådär, eller ja, helt ok ändå, men hade ingen större lust att se klart hela deras set. Dock är jag övertygad att Pitchfork, och dylikt, skrivit att det var hur bra som helst. Som en parentes kan jag ju nämna att vi gick förbi Archers of Loaf, som jag varit lite småpeppad på, men det dög inte ens till att lyssna på från ett kilometers avstånd. Lee Ranaldo började rätt tamt, men hade ändå det där Leeiska poppiga från Sonic Youth. Kan ändå inte annat än gnälla över att han inte körde på som förr i tiden med kassettloopar och skit. Vet att nya skivan inte är sådan, så borde hållt undan den...