Primavera Sound: Torsdag
Danska Iceage känns som ett band som kan dödas av hypen. Tyckte synd om grabbarna, som väl är runt 20, när allt gick fel. De såg tillslut rätt sura ut, förutom gitarristen som ständigt såg helt blasé ut. Visserligen passade det bandet, men lite synd när det antagligen var helt på riktigt. Tror aldrig de borde aldrig tackat ja till att spela på en såpass stor festival som Primavera Sound. Det lät sådär, eller ja, helt ok ändå, men hade ingen större lust att se klart hela deras set. Dock är jag övertygad att Pitchfork, och dylikt, skrivit att det var hur bra som helst. Som en parentes kan jag ju nämna att vi gick förbi Archers of Loaf, som jag varit lite småpeppad på, men det dög inte ens till att lyssna på från ett kilometers avstånd.
Lee Ranaldo började rätt tamt, men hade ändå det där Leeiska poppiga från Sonic Youth. Kan ändå inte annat än gnälla över att han inte körde på som förr i tiden med kassettloopar och skit. Vet att nya skivan inte är sådan, så borde hållt undan den förhoppningen mer än jag gjorde. Det var bra, men tyvärr inte med på toplistan för 2012. Funderar nästan på om några av låtarna är saker som refuserats i Sonic Youth.
Komp-bandet, minus Steve, var djävligt töntiga. De vet nog inte vad punk, eller ens rock, innebär och har bara varit dammiga studiomusiker hela livet. Visst, de var tighta men spelade utan känsla och ena såg bara så otroligt djävla uttråkad ut bakom sina solglasögon och den andra var en totalt motpol med sitt dumglada leende. Gnäll.
Efter konserten, såg jag i ögonvrån, att Lee kastade ut sin setlist och jag gjorde en snabb enhandslyra med min vänstra hand. Någon fransk brud, som tydligt spelade på att hon faktiskt var rätt snygg, började lipa över att Lee minsann kastat ut den till henne. "It's mine. Pliiiz...pliiiiiiiiiz. But it's mine". Hade djävligt svårt att tro på att det var så plus att min lyra var lite för snygg för att ha varit förgäves. Om det nu på något vis faktiskt var så att det var "hennes" ber jag här om ursäkt, förstås.
The Experimental Tropic Blues Band - helt sjukt bra liveband. Önskar jag hade en unge som jag kunde tvinga iväg på sin första konsert så den kunde bli bortskämd för livet med ett sådant första konsertminne. Väntade på att de skulle köra The Gun Clubs ’Preaching the Blues’ men fick nöja mig med ”Garbage Man” (The Cramps), som de framförde på trummor, sång och att göra brus med tele-kablarna; bland annat på publikens tungor (och även på en vakt, som redan var vred efter sångarens alla uthopp i publiken).
En av höjdpunkterna förra året, Thee Oh Sees, ställde sig direkt på prispallen. Sjukt djävla bra. På alla sätt. The Experimental Tropic Blues Band vinner på scenframträdande men Thee Oh Sees låter faktiskt djävligt mycket bättre och det var absolut trevligt att kolla på dem fastän de inte fångade loskor med munnen eller hoppade ut i publiken och det är ju rätt skönt som band att inte behöva göra sådant för att hålla kvar publiken. Fan vad fint det var. Jag blir lyrisk bara av att tänka tillbaka på det. Tyvärr får den enkla beskrivningen, "surfinspirerad garagerock", det att vända sig lite i magen på mig. Men det är ju lite det det är.
Redan tre inställda band jag ville se. Sleep, Björk och Deathgrips. Två var dessutom de jag ville se mest under festivalen.
Satt och väntade på Spiritualized lilla, eventuellt unplugged, spelning. Men istället dök det upp tre, för oss helt okända, spanjacker som skulle spela. Eftersom det fortfarande var första dagen så blev man ändå lite förvånad över att ännu ett band ställt in. Inte kunde man gå iväg och sätta sig och dricka öl någonstans heller, då de i år närmast dubblat alla priser. Även fast det liknade svenska krogpriser (45 spänn för en öl, 60 för en grogg, 40 för en shot) så har jag, som sagt, vant mig vid mycket billigare summor och ställde mig således på tvären. Nyktert (i mina egna mått mätt).
Refused. Helt sjukt djävla dåligt. Hade inte förväntat mig något annat, men det var verkligen sämre än jag trodde. Att det dessutom blev mitt substitut för att Sleep ställde in känns ju helt vrickat också, men det var för att de andra skulle se skiten och jag väntade bara på att de skulle bli klara så man kunde gå hem och somna till ”Dopesmoker” i hörlurarna. Tycker fan det här bandet är pinsamt nu alltså. De förstör det de en gång hade, som jag visserligen aldrig var en del av, men det är jag ju extra glad över nu. Under konserten fick jag ett sms som löd "Varför spelar The Hives Refused-Covers?". Dennis Lyxzén ska hur som helst ha kudos för sin ungdomliga vigör. Att han använde engelskans kraftuttryck "fuck/ing" i varenda mening kom säkert från samma plats i hans lilla kropp.
Rufus
Lee Ranaldo började rätt tamt, men hade ändå det där Leeiska poppiga från Sonic Youth. Kan ändå inte annat än gnälla över att han inte körde på som förr i tiden med kassettloopar och skit. Vet att nya skivan inte är sådan, så borde hållt undan den förhoppningen mer än jag gjorde. Det var bra, men tyvärr inte med på toplistan för 2012. Funderar nästan på om några av låtarna är saker som refuserats i Sonic Youth.
Komp-bandet, minus Steve, var djävligt töntiga. De vet nog inte vad punk, eller ens rock, innebär och har bara varit dammiga studiomusiker hela livet. Visst, de var tighta men spelade utan känsla och ena såg bara så otroligt djävla uttråkad ut bakom sina solglasögon och den andra var en totalt motpol med sitt dumglada leende. Gnäll.
Efter konserten, såg jag i ögonvrån, att Lee kastade ut sin setlist och jag gjorde en snabb enhandslyra med min vänstra hand. Någon fransk brud, som tydligt spelade på att hon faktiskt var rätt snygg, började lipa över att Lee minsann kastat ut den till henne. "It's mine. Pliiiz...pliiiiiiiiiz. But it's mine". Hade djävligt svårt att tro på att det var så plus att min lyra var lite för snygg för att ha varit förgäves. Om det nu på något vis faktiskt var så att det var "hennes" ber jag här om ursäkt, förstås.
The Experimental Tropic Blues Band - helt sjukt bra liveband. Önskar jag hade en unge som jag kunde tvinga iväg på sin första konsert så den kunde bli bortskämd för livet med ett sådant första konsertminne. Väntade på att de skulle köra The Gun Clubs ’Preaching the Blues’ men fick nöja mig med ”Garbage Man” (The Cramps), som de framförde på trummor, sång och att göra brus med tele-kablarna; bland annat på publikens tungor (och även på en vakt, som redan var vred efter sångarens alla uthopp i publiken).
En av höjdpunkterna förra året, Thee Oh Sees, ställde sig direkt på prispallen. Sjukt djävla bra. På alla sätt. The Experimental Tropic Blues Band vinner på scenframträdande men Thee Oh Sees låter faktiskt djävligt mycket bättre och det var absolut trevligt att kolla på dem fastän de inte fångade loskor med munnen eller hoppade ut i publiken och det är ju rätt skönt som band att inte behöva göra sådant för att hålla kvar publiken. Fan vad fint det var. Jag blir lyrisk bara av att tänka tillbaka på det. Tyvärr får den enkla beskrivningen, "surfinspirerad garagerock", det att vända sig lite i magen på mig. Men det är ju lite det det är.
Redan tre inställda band jag ville se. Sleep, Björk och Deathgrips. Två var dessutom de jag ville se mest under festivalen.
Satt och väntade på Spiritualized lilla, eventuellt unplugged, spelning. Men istället dök det upp tre, för oss helt okända, spanjacker som skulle spela. Eftersom det fortfarande var första dagen så blev man ändå lite förvånad över att ännu ett band ställt in. Inte kunde man gå iväg och sätta sig och dricka öl någonstans heller, då de i år närmast dubblat alla priser. Även fast det liknade svenska krogpriser (45 spänn för en öl, 60 för en grogg, 40 för en shot) så har jag, som sagt, vant mig vid mycket billigare summor och ställde mig således på tvären. Nyktert (i mina egna mått mätt).
Refused. Helt sjukt djävla dåligt. Hade inte förväntat mig något annat, men det var verkligen sämre än jag trodde. Att det dessutom blev mitt substitut för att Sleep ställde in känns ju helt vrickat också, men det var för att de andra skulle se skiten och jag väntade bara på att de skulle bli klara så man kunde gå hem och somna till ”Dopesmoker” i hörlurarna. Tycker fan det här bandet är pinsamt nu alltså. De förstör det de en gång hade, som jag visserligen aldrig var en del av, men det är jag ju extra glad över nu. Under konserten fick jag ett sms som löd "Varför spelar The Hives Refused-Covers?". Dennis Lyxzén ska hur som helst ha kudos för sin ungdomliga vigör. Att han använde engelskans kraftuttryck "fuck/ing" i varenda mening kom säkert från samma plats i hans lilla kropp.
Rufus
Kommentarer