Festival Del Mar: Dag 2: Södra Sverige & Pascal

Höll mig på behörigt avstånd för att titta på TRUBBEL (4/6) och dom stökade på i vanlig ordning med nästan lika många på scen som på andra sidan. Det var gött men jag behövde mer få upp peppen på annat sätt än att halka runt på dansbanan till deras medryckande punk-rock. Efteråt visade Mattias Alkberg i Södra Sverige (6/6) viss farhåga över att det inte skulle bli lätt att följa ett band som "bara sjunger om Göteborg" i just Göteborg. Men oavsett om man är från Norrbotten eller Trollhättan så kan jag relatera till att hata sig själv (som MATTI proklamerar att alla deras låtar handlar om). Dock vill får jag känslan av att lika stor andel av hatet är utåtriktat och "Alliansen" (med SD & Moderaterna särskilt utpekade som riksdagens äckligaste) får sig flera kängor. Men jag gissar att det handlar om det där hatet att man är människa och att även alla andra är det. Hur som helst har dom på något briljant sätt på sin senaste skiva ('Rak Kant'), och nu då även på spelningen, lyckats kanalisera BLACK FLAG, och kanske en aning av HÜSKER DÜ, men tagit det igenom någon sorts post-punk-kvarn och resultatet är en av årets bästa plattor. En punkig och närmast dystopisk nerv blandat med någon slags slö existentiell kris som rullar ut som en seg och stinkande sörja framför ögonen på lyssnaren. Vid ett tillfälle så råkade jag slå på ljudspåret för spelningen och fick rysningar över hela kroppen och tvingade mig själv till att stänga av för att kunna spara till ett dedikerat tillfälle för att lyssna. Detta är så in i bombens bra. Både på platta och på scen. Vartenda not och vartenda ord. This is Norrbotten, not L.A.!

Detsamma går att applicera på nästa trio - Pascal (6/6). Det blir är en slags överbelastning att se två av Sveriges bästa band...rakt efter varandra...på en liten lortig scen på en Göteborgsk ö. Fast samtidigt också skönt att inte behöva ändra sinnesstämning utan att det bara håller stadig lina. På någon av pressbilderna är bandet framställda som några slags utredare eller detektiver. Nu har gitarristen istället en DHL-tröja på sig i början av framträdandet. Visserligen med störst sannolikhet för kylan, men det ger ändå en extra dimension till bandet av någon outgrundlig anledning. Det är som sagt säkert inte genomtänkt utan bara en detalj som råkade uppstå som blir helt genialisk. Än mer genialisk är deras försvenskning av HURRIGANES/LOLLIPOPS-låten som i deras tappning kort och gott heter 'Forever'...och detta är första låten (efter deras sedvanliga intro). Dock är det kanske meningslöst att hylla ett band för deras tolkningar? Speciellt när deras egna låtar håller minst samma kaliber som bearbetar situationer och känslor i ett nästan (socialrealistiskt) teaterliknande berättande om att t.ex. nästan bryta ihop på bussen till/från jobbet eller ensamheten i att känna att en död rockstjärna är ens ende vän och like. Jag älskar PASCAL fullkomligt och det blir bara starkare för varje spelning (fastän dom aldrig längre spelar 'Måne Över Fårösund').