söndag 3 februari 2019

Koloni/Jonk (Musikens Hus): Kælan Mikla & Some Ember

I ett moln av rökelse sveper de tre isländska spökena i KÆLAN MIKLA ut på Musikens Hus scen i långsamma, dansliknande, rörelser. Det teatraliska man fick redan under förbandet kommer alltså fortsätta och med råge. Synthslingorna väller även dom ut här även om det känns som en mycket bättre avvägd ljudbild där det finns både (synth)trummor, basgitarr och tre vokalister. Ett av mina problem är att den, något kabuki-liknande basisten, tyvärr inte får tillräckligt mycket plats. Det är först när det inte spelas bas som man märker att den faktiskt funnits med i ljudbilden. Men jag saknade den distade och "fula" basen som ibland fick utrymme på skivorna "Mánadans" och "Kaelan Mikla". Hade förmodligen gjort väldigt mycket om den hade fått en något mer framträdande roll även i det här live-sammanhanget. Jag köper dock att det är synthigare än på just dom skivorna, just med tanke på senaste plattan där just syntharna fått en ännu mer framträdande roll. Överlag puttrar nämnda elektroniska instrument på i makligt tempo allt känns enhetligt utan att bli samma sak om och om igen. Det varvas även in ett par långsammare bitar tillsammans med hits som 'Kalt' och 'Nornalagið' (från senaste albumet).

Har inga direkta jämförelser med andra band att göra. Stundtals är det kanske i utkanten av JOY DIVISIONS deppigaste/synthigaste stunder. Men jag förstår inte alla som kallar det death-rock och känner att jag måste markera mot det. Det är ju absolut inte något som kan klassas in i den genren? Sångmässigt, eventuellt, men absolut inte som helhet. Men det är såklart inte själva bandets fel utan recensenter som är ännu mer korkade än vad undertecknad är. Det här har ju liksom knappt något att göra med "rock"? Hade hur som helst förhoppningen på att detta skulle bli ett av årets bästa gig, men det nådde inte så långt. Jag hade hoppats på att en råhet skulle träda fram men det var bara ett önsketänkande som jag borde lämnat hemma på hyllan. Det var en bra spelning och jag kan absolut inte ångra att jag gick. Precis som förra veckans spelning så känns det som väldigt bra upp-parning med förbandet - samma men ändå tillräckligt olika. Samtidigt hade jag gärna hört en gitarr på scen under kvällen för att få ännu mer avvägning. Det kanske är det som hade lyft det hela en aning mer. För övrigt var den enda låten med gitarr jag hördes spelas under kvällen när discjockeyn spelade en SAHARA HOTNIGHTS-låt.

Egentligen vill jag sammanfatta öppningsakten, SOME EMBER, med en mening och lämna det där; Postapokalyptisk rymd-Bowie som ylar över lite synthar. Men när jag läser det låter det alldeles för bra. Det där är ju verkligen något jag vill se/höra. Egentligen låter det inte särskilt BOWIE utan sången är nog någonstans mellan ANTONY AND THE JOHNSONS och vissa DEAD CAN DANCE-bitar och det är väl snarare de yttre attributen ("rymdvarelse-i-silver") som är hämtade från den brittiska legenden. Det är hur som helst väldigt välsjunget och frontpersonen, som också är den enda personen på scen, är inte heller rädd för att agera ut vartenda stavelse. Det är teatraliskt till en total överdrift men faktiskt en bra sådan. I slutändan känns allt dock så himla slipat och fint. Att det inte är ett enda gruskorn i skon som skaver. Inget som rinner över. Att det bara är teater och snygga programmeringar. Så tyvärr gillar jag ju min synth mycket punkigare (som DAF) vilket gör att jag inte riktigt kan uppskatta det här. För jag blev rastlös av allt svepande redan 4 minuter in då det kändes som att inget alls hade hänt. Ljudmässigt är det också väldigt endimensionellt (men detta är nog någon som en synthnörd hade gått igenom totalt på). Hade velat ha lite riktiga bas-samplingar eller liknande. Kan väl tänka mig att det är snorbra om man är på rätt humör och gillar man synth så finns det ingen anledning att inte lyssna på det här och då förmodligen även tycka att detta är snorbra. Passande dom sena timmarna på festival när dansdrogerna håller på att mattas ut.

Inga kommentarer: