NEJD: Orphan Ann, Quack Quack & Pär Thörn

Ett konstant blinkande ljus är enda ljuskällan när PÄR THÖRN framträder. Det börjar med ett ångestladdat mantra på, för mig, ett okänt språk. Något som låter som ett försök att fördriva sina inre demoner. Det upprepas i något varierande intensitet i några minuter innan det tvärt bryts av med en kort ljudsnutt som den också börjar upprepas och blir trasigare och trasigare ju längre det pågår. När den biten kom in hoppade jag till som om något gick fel. Att det kom ljud från fel källa. Det tog några sekunder att inse att det inte var något fel. Sedan bryts detta av och återgår till det talade, eller nästan skrikande, mantrat. Det här växlandet är själva temat. Mantrat är det som bygger ihop ljudsnuttarna. Det är ibland som att få in fel radiokanal som man lyssnar förundrat på och försöker förstå vad som händer. Man byter till nästa. Snurrar vidare på mottagaren och kommer tillslut till samma station med sagda mantra. Eller som att lyssna på vad som händer i olika delar av ens lägenhetshus. En av bitarna fick mig till och med att känna yrsel. Det var något olustig stämning. Jag tyckte om det.

Som vanligt tycker jag det är något svårt att skriva något relevant och rent oljud. Göteborgsduon QUACK QUACK verkade inte ha jättemycket prylar att vrida på men det var ändock väldigt effektivt. Skrap och högfrekventa tjut. Det tog ett tag innan jag egentligen kände att något hände men när det väl gjorde det, någonstans 8-10 minuter in i setet, så lossande det rejält och blev riktigt gött. Vet inte om det var just på grund av resan dit eller inte. Slutet var fan riktigt djävla brötigt faktiskt. Det var gött. Vill även säga att det var väldigt nihilistisk att dricka öl med tuggummi i munnen.

Stockholmsbandet ORPHAN ANN var för mig helt okänt fram tills dagen då spelningen skulle äga rum. Att jag ens dök upp på NEJD var något av ett infall. Beskrivningen i evenemanget som delvis löd "drömsk mörk synt i gränsen mellan drone, ambient och pop" var väl främst det som lockade. Loopat skrammel, ekande sång, stundtals lite gitarr och pulserande syntar. Långsamt och mörkt. Om NEUTRAL var konststuderande i Stockholm som tittade på Twin Peaks varje kväll kanske det skulle låtit såhär. Det kanske låter som ett fördömande men jag menar det absolut tvärtom. Närmast likheter har det väl ändå kanske med delar av LUST FOR YOUTHS (tidigare) produktion och kanske CROATIAN AMOR. Hade dom varit danskar så hade jag inte blivit förvånad om dom låg på Posh Isolation. Nu i efterhand har jag också hunnit lyssna en del på deras alldeles strålande LP 'A Practice of Surrender' som jag verkligen kan rekommendera. Det enda jag tänkte på var att det kanske var lite synd att dom inte anammade rundgången, som råkade uppstå, istället för att störa sig på den. Men det var förstås en petitess. Det var en riktigt bra spelning.