NEVER UNDERSTAND

Mycket post-punk bygger, för min del, på bra basgångar. Just bra basgångar är som tur något som amerikanska PRIESTS har i överflöd. Sen att i princip alla i hela bandet känns som perfekta frontpersoner gör det inte sämre. Utagerande vokalister (dom växlar ett par gånger mellan att sitta på trumpallen och hålla i micken), kantig cowboy-gitarrist och basen som vi redan har hyllat. Det är genomgående både punkigt och halv-skevt. Sången sitter felfritt och trummorna driver på i bakgrunden. Det finns liksom inget dåligt med varken låtarna eller själva framträdandet. Kanske att allt sitter lite för bra. Att man vill ha lite famlande ovisshet och felsteg. Men för att få in ett litet gnäll så var det förstås synd att spelningen inföll med exakt samma hålltider som den grymma bokningen med AGRIMONIA och HEAVY BLEEDING på Abyss. Något som utan tvekan gjorde att flera som skulle gått till Musikens Hus uteblev. Men man kan inte få allt. Egentligen ska man som sagt vara glad att det finns så många...

Att se TREPANERINGSRITUALEN känns som att hamna i fem tortyrscener samtidigt. Det är ständigt en väldigt filmisk stämning. Just genom att det, trots väldigt små medel, är väldigt grafiskt. Grafiskt kanske är fel ord och jag kanske snarare ska säga att det är estetiskt genomtänkt. Att karaktären känns väldigt påtaglig och riktig. Dessutom är allt så nedsvärtat med ond bråd död. Varken musiken, eller uppenbarelsen TREPANERINGSRITUALEN, är något man gärna vill vakna upp till. Det är konstant mättat med mörker, ondska, skog, rök och träsk. Tycker det sammantaget känns som ett bra förkroppsligande av att vara i en bödels bultande samvete då den genomlider alla sina tidigare avrättningar och vet att sin egna dag snart ska komma. Även om det inte är särskilt likt PUCE MARY kan jag tycka att där den danska artisten rör sig i ett slags oidentifierbart intet så är TREPANERINGSRITUALEN lika skrämmande fast istället fastnaglat just i ens egna psyke. Här finns det också mer monotona och militäriska...

Trots min något eklektiska smak och ofta sinande uppmärksamhet när saker inte blandas upp kände jag ingen som helst oro inför den här kvällen med tre black metal-band. Snarare tvärtom - otrolig pepp. Först på scen var skånska VÖLVA som var bandet med tydligast och mest punkinfluenser. Vilket för mig absolut inte är ett minus. En välspelad trio med två vokalister och både tyngd och ös. Något synd att mycket av gitarr-riffen försvann i ljudbilden. Hade gärna velat höra dom något mer intrikata gitarr-partierna tydligare. Men istället fick man en brutal blastbeat-vägg som inte gick av för hackor. Näst ut - dom gamla favoriterna ILLMARA som på något vis blivit ännu bättre. Här är det ytterligare mer fullt ös och ond bråd död än tidigare akt. En given favorit i Göteborg som förtjänar allas uppmärksamhet. Hoppas på ett nytt släpp snart som inte lider av samma ljudkvalitet som den första kassetten. Hur som helst vill jag inte upprepa tidigare recensioner så kommenterar bara det som för...