Blå: Bill Wells and Aidan Moffat

Åka buss till Oslo för konsert är en sjukt värd klassiker i min bok. Bror min har bott där och otaliga nära vänner och bekanta. Bara turen i sig brukar vara fin. Den här gången blev det att döna Alkberg BD, paprika-chips, läsa ett gammalt nummer utav Profane Existence och dricka öl. Kan inte önska efter mer. Hoppades på att få in Anti-Sect på schemat, men missade dom tyvärr. Djävligt synd, men bara Bill Wells & Aidan Moffat-spelningen var klart värd hela resan. Det rådde det heller aldrig tvivel om att det skulle vara. Trevligt att gå på Blå också. Gött med en frenetiskt, ensam, dansande person på dansgolvet efteråt, stulna bärs (även mineralvatten, fast det klavertrampet stod förstås Robin för) från det mest synliga stället...scenen. Hur bra som helst.

När jag vaknade hos Siri, Robins CouchSurfing-polare, var jag helt förvirrad. Vanlig sinnesstämning nuförtiden. Drömde att jag klappade en hund som sedan började äta mina dreads; går säkert att tolka som att mina vänner vänder sig mot mig. Gick ut i vardagsrummet, där det varit efterfest med Fernet, och hittade en stor måltavla målad på väggen, en kniv och stora blodfläckar på golvet. Hur jag kunde däcka ifrån en sådan efterfest går mig över huvudet. En annan miss var ju att jag glömt ställa om till vintertid och trodde det var stress som fan som gällde till bussen. Väl framme märker jag mitt misstag och sitter av tiden. Kom med nöd och näppe hem, för när jag var framme och skulle handla lite käk så visade sig att jag inte hade några pengar kvar på kortet. Blev till att låna så jag kunde gå på Wolves in the Throne Room, som alltså blir nästa inlägg.