NEVER UNDERSTAND

Det är ett regnigt Göteborg en onsdag. Ett ganska skralt annonserat gig i Sensus lokaler i Gårda. Samma dag som MC50 spelar 5 minuter bort och flera andra spelningar runt omkring stad'n. Det var med andra ord ett ganska folktomt MORAL PANIC-gig. Men samtidigt har jag nog aldrig sett lika många kryssade händer och Straight Edge-merch. Men jag brukar å andra sidan heller inte så ofta hamna på den typen av punk-spelningar. Med det sagt så har ju faktiskt UNDONE och PROTESTER det där lilla extra som gör att jag masar mig ut på hardcore. Nämnda Göteborgare, UNDONE, öppnade och det var i princip som senast fast något tightare. Tuggig och ganska old-school hc med små hintar av metal/crossover. Väldigt moshvänligt men större delen av moshen under kvällen stod just dom på scen för. Fast när dom inte spelade förstås. LINE OF SIGHT kändes något predikande. Men det var bra om man tänkte bort det. Mycket tvåtakt. Jag gillar när det går snabbt. Inte mycket som fastnade mer än något basintr...

Det osar lite av VENOM kring MÖRKT MOLN. Det är hittig black metal-punk utan tumma på brutaliteten eller kännas som någon slags radio-black a la WATAIN. Samtidigt finns självklart den biten med att inte ta sig på för stort allvar närvarande. Ganska påtagligt med dom brandsäkra LED-ljusstakarna i plast till exempel. Något som säkert skulle reta gallfeber på alla som är "trve" och badar i grisblod, äter barn och har bränt 3 kyrkor innan lunch. Men tveka inte, MÖRKT MOLN är definitivt på orchernas sida och är ute efter hobernas blod. Det blandas mellan tungt och drivigt riffande. Antingen är man på väg mot avgrunden eller så är man redan där i. Någon gång smyger det sig in ett par vändor d-takt eftersom man ju faktiskt inte kan låta bli. Trots att dom har tre vokalister så går det ihop väldigt bra. Det verkar som att dom har en tydlig bild av vad MÖRKT MOLN är och hur det ska låta. Något jag det senaste märkt av att många band haft problem med att få att funka på ett bra sätt,...

Senast jag såg och skrev om BEVERLY KILLS sa jag något i stil med att det var synd att det var så spretigt och att dom inte hittat sig själva och att jag längtade dit. Min längtan är redan över. Nu kändes utan tvekan att dom hittat vad dom vill göra och att dom tagit tillvara på alla dom delarna dom redan hade men spelat vidare på det. Det är Göteborgs-pop utan något BD-komplex och om dom blickar någonstans så är det nog snarare över pölen bort mot USA och deras indie från 90-talet. Ofta vackert och ibland lite skramligt. Visst, det märks absolut att dom är från Sverige och kanske just Göteborg, men utan att vara ett hinder eller enda referenspunkt. Får se hur länge det dröjer innan LUXURY snappar upp dom här nu när dom solidiserat sitt ljud något. Dom hade utan tvekan passat in där utan att vara ett i mängden och också utan att expandera spännvidden på LUXURY för mycket. Riktigt djävla bra hur som helst. KLASS II brakar rätt kaxigt in i en stökig och studsig pop-låt på svenska. E...

Har sedan tidigare inte lyssnat på mer DEAD C än den 7" som släpptes på Göteborgsbolaget I DISCHI DEL BARONE för några år sedan. Det är förstås närmast respektlöst av mig eftersom den här noiserock-trion från Nya Zeeland influerat såpass många band från 1987 och framåt. Men oavsett vilka kulturgärningar man gjort tidigare så ska det här handla om DEAD C anno 2018 i Göteborg på Folk. Huvuddelen är rundgång, dist och allmänt gitarroljud. Riktigt gött sådant dessutom. Bakom detta matar halv-jazziga trummor på som varken "bara finns där" eller tar för mycket plats. Helt enkelt ett bra klister till allt gitarrbröt. Efter dryga 10 minuter eller så dyker det upp lite vokala insatser. Dom hålls dock långt bak i ljudbilden och är oavsett så otydliga i sitt framförande att det mer är ett extra instrument snarare än en text med melodi som ska bryta sig igenom och berätta något. Under spelningen svävar det lite ut och in, men är frånvarande större delen av tiden. Utan att det kä...

Det börjar med att gitarren maler ett enkelt, men ack så bra, tre-ackords-riff och efter några vändor hoppar bas och trummor på. Redan här är i alla fall jag, som man säger, "hooked". Det läggs på små överraskningar, eller finesser, i det som håller det intressant för den som eventuellt hade tappat intresset. DESIRE AND HER DRUNKS hade kunnat vara en trio, men den fjärde medlemmen körar, spelar tamburin, trummor, någon synth-slinga och allt det andra extra som behövs läggas på. Lite som den där sista kryddan som gör det perfekt, eller den sista potatisen som gör en sådär perfekt mätt. Vet inte om det var för att mina förväntningar var lägre eller om DIRTY BURGER faktiskt var betydligt bättre nu än senast jag såg dom. Många nämner THE STOOGES som avstegrampen för deras musik, själv köper jag det inte riktigt. Det är rock'n'roll. Lite halv-skitig sådan. Det är möjligt att vokalisten försöker komma åt den där ibland lite nasala och uppkäftiga sångkvalitén som IGGY P...

BURNING KITCHEN var onekligen det som faktiskt lockade in mig till den här kvällen på Pustervik. De andra banden har jag sett en miljon gånger tidigare men BURNING KITCHENS gig känns något mer sällsynta. Tyvärr kom det inte riktigt till rätta på grund av ganska burkigt och underligt ljud och till en början lite för mycket oönskad rundgång. Draperiet öppnades inte heller hela vägen så ena gitarristen gick inte att se från min plats (försöker alltid vara mot en vägg eller liknande för att inte vara i vägen för andra) och jag hade nog inte ens nämnt det om det inte var så att det öppnades helt för nästkommande två band. Det kändes som någon slags markering, men jag kan också övertolka saker och ting. För de obekanta är det fyrtakts-politik för hela slanten. Punk-rock om man ska slänga ner dom i ett fack. För att höfta, och använda för gamla referenser, kan man väl säga att dom har lika mycket gemensamt med CRASS som med THE CLASH tidiga period. Det är inte särskilt vackert utan mer rakt p...

Andra dagen av Banned In GBG tog en annan vändning än gårdagens slöa och mörka tongångar. Invigde kvällen gjorde Göteborgs HEMSKT NÄRINGSLIV. Svårt att fästa helt i en specifik genre då det verkligen sticker ut från den vanliga enkelt fack-placerade punken. Det finns mycket metal där men det är inget solo-onani utan snarare tyngre och tuggigare delar. Texterna handlar väl i regel om samhällets förfall på olika sätt och all skit runtomkring en. Varför dom har tre gitarrister går över mitt huvud. Även om det inte riktigt gick hem hos mig var det fortfarande kul att kolla på tack vare vokalisten. Tror dock det kan växa på mig och jag kanske är fast om några lyssningar. Första utomsocknes gästerna var malmöiterna THE OHNOS. Ett gött djävla rock-band med fötterna djupt rotade i 90-talet. Fick verkligen känningar från min uppväxt och längtade tillbaka till små festivaler à la Westgotha. En av låtarna handlade om SONIC YOUTH-basisten, Kim Gordons, skor som en av medlemmarna köpt och som...