Dubbelgöken: Ljugarbänken, Orkesterdelegationen & Jenny Almsenius
Inte direkt en spelning jag gått på om jag hade haft ett aktivt val, visor är inte min grej, men vafan. En polare spelar i ett utav banden och jag gick mycket dit för att träffa en god vän som varit bosatt på en annan kontinent alldeles för länge och nu kommit tillbaka på besök. Celebert minst sagt. Så jag hade goda anledningar. Slut på bortförklarandet. Ljugarbänken började kvällens uppträdanden med putslustigt självironiserande vänsterdravel utan tillräcklig distans till sig själv. Deras (även om "deras" rimmar fel då det kändes som att det var sångarens band) försök till politisk satir föll oftast ganska platt. Men nog var det bättre än mycket i genren då jag faktiskt kunde stå ut med hela spelningen. Höjdpunkten var när ljudteknikern knullade upp ljudet och det blev rundgång. Tyvärr höll ju det bara i ett par sekunder. Har sett Tommy spela på både egen hand och med komp och det har alltid varit bättre utan (jag hatar fan kompband så djävla mycket). Var därför rätt rädd ...