Pustervik: Iceage

Oavsett vad man tycker om deras musik, så skulle det ta emot att säga att dom inte haft någon slags påverkan. För även om jag själv inte tycker att ICEAGE är några höjdare längre så tycker jag ändå att det är fint att få en gratiskonsert med vad jag gissar är ett av dom större nutida post-punk-banden. Dessutom också ett som jag tror fick många unga att upptäcka genren runt 2010. Vilket tveklöst gav den en uppsving. Till godo eller till ondo får någon annan avgöra. Även om just dessa danska eventuellt hade sin storhetsperiod för några år sedan? Notera frågetecknet. Men istället för att spekulera ska jag försöka plita ner ett par ord om kvällen på Pustervik.

Den absoluta början av konserten är väldigt drönig. Riktigt snyggt intro faktiskt. Tack vare stråken i bakgrunden så känns det nästan som en klassisk orkester som stämmer upp. Detta blandat med ett elektriskt instrument som hörbart kopplas in med diverse sprak. Rätt tidigt - när fiolen sparkar igång på riktigt - går tankarna snabbt till NEW MODEL ARMY som stundom också har vissa folk-influenser. Vilket jag självklart säger i all välmening. Här kanske de instrumenten och melodierna blandas in på ett något annorlunda sätt. Likväl så välkomnar jag det och självklart även saxofonen som den har en given plats i gammal post-punk. Så det är skönt att den får vara med även här. Saxofonen hålls dock något mer i bakgrunden. Eller så uppfattar jag den inte tydligt på den sidan jag står på. Båda sakerna är något jag inte alls väntat mig, då jag varken sett dom live eller hört deras senare plattor. Dom gångerna det är tråkigt är dock när dom går helt överstyr och börjar spela någon typ av irländsk folkpunk som jag mest förknippar med band jag är glad att jag inte kan namnen på. Men trots de något spridda influenserna så tycker jag ändå det mer känns som ett amerikanskt band än något annat. Fastän dom är från Danmark. Men tillfällena under kvällen då dom ville vara THE GUN CLUB så blev det nästan som någon sorts buskisvariant av det briljanta bandet. Större delen av tiden kan jag inte riktigt skilja låtarna åt och den största behållningen är nog frontpersonens uppkäftiga , men samtidigt blasé, sång. Hela skiter-i-allt-attityden. Resten av instrumenten skäms inte för att alla samtidigt fläska på i samma melodi. Särskilt inte i refrängerna. Andra gånger flyter saker samma något och det är svårt att hitta något ordentligt att greppa tag i. Överlag så var det en positiv överraskning och även om jag inte är mer än lagom road av det hela så är jag nog övertygad om att även gå nästa gång dom dyker upp. Något som är en total vändning från när jag såg dom senast och gick iväg från scenen efter några låtar. Nu vill jag ändå se det som att det kan hända något jag kan vara intresserad utav.