TTHC (Fängelset): Illmara, Vidro, Cartoon Girlfriend & Onsdag

Efter att jag kom något för sent och enbart hann se sista paret låtar med GIFTIGT AVFALL så plockade ONSDAG fram sin akustiska gitarr och satte sig framför scenen. Det är sånger om en lärare som är fascist, miljöförstöring, Jesus och alkohol. Någon låt hade raden "I'm gonna be an anarchist until I die" vilket kanske avslöjar hur ungt det är. Jag minns att jag själv tänkt samma sak i min ungdom. Där i gränslandet mellan ung och vuxen. Men det är mycket alkoholromantik och självhat så det är säkert flera som kan relatera till det. Arrangemanget är ganska likt låtarna emellan - ackordvändor och en sång som sköter melodierna. Skulle gärna velat ha några slingor på gitarr också för att bryta av harvandet. I slutändan är det lite för lustigt för mig. En glimt i ögat för mycket. Den bokstavstrogna Cornelis-covern förstod jag mig inte på heller och trodde hela tiden det skulle komma en skruv som aldrig hände. Men sångrösten går det inte alls att klaga på.

VIDRO från Stockholm var näst ut. Det var rått som fan. Speciellt tack vare sången som var riktigt hetsig, gapig och uppkäftig. Gitarren hade å sin tur dränkts i flanger som gjorde att det lät som att den droppat elak syra eller bara fick riktigt smutsig el i sig. Vet inte om jag ska jämföra ljudet med nutida amerikansk hc eller med gammal skev japansk dito. Hur som helst är det perfekt dålig stämning-punk som låter som alla dåliga tankar som snurrar runt när man fått i sig någon kemikalie och vill bort från festen men inte vet hur det ska gå till. Eller en panikslagen smäll på käften. Den robusta rytmsektionen som lyckades hålla ihop allt måste såklart nämnas och ett extra plus till batteristens minspel, och allmänna utstrålning, som gjorde att det för en gångs skull också var kul att blicka längst bak på scenen.

När nästa band, CARTOON GIRLFRIEND, var redo så hade det hänt något med ljudet - så när på enbart basen hördes. Som tur var det lättare att höra något på själva inspelningen. Men det känns ändå som att jag inte riktigt kan bedöma det rättvist. Det är ju konserten på plats jag vill skriva om, inte en upptagning av den. Här blev det också än svårare att se något på grund av en fotograf som hade en blixt av storleksordningen 'mammut' och stod längst fram under större delen av konserten med nämnda redskap uppe i allas ansikten. Hade verkligen velat se och höra dom. Det som går att urskilja är hur som haver att det är poppig (i den medryckande sången) men ändå skrikig punkrock? Riotgrrrl skulle jag vilja säga. Någon gång känns det som att det hade varit ännu ett snäpp bättre om rytmsektionen öste på i snabb fyrtakt istället för långsam tvåtakt. Men det är petitesser som jag inte borda haka upp mig på. Det var bra men jag hade önskat andra omständigheter och kanske en annan ordning på banden. Det kändes liksom lite svårt att följa upp VIDRO med CARTOON GIRLFRIEND. Men alla grymma hooks i sångmelodierna, som till exempel i öppningen till 'What You Asked For', är definitivt en av anledningarna till att jag vill se dom igen. På ett annat ställe.

Det är nedsläckt förutom några levande ljus. Passande nog för ILLMARAS svartmetall. När bandet spelade på 128an tidigare i år deklarerade jag dom som Göteborgs bästa band och det höll i princip samma klass även denna gång trots lokalens fritidsgårds-osande begränsningar. Rå black metal från början till slut. Samma ritualistiska blodsdrickande, spikarmband och liksminkning. Gurglande avgrundssång, frenetiska blastbeats och taggtrådsriff. Behöver förhoppningsvis inte skriva mer än så. Köp kassetten. Gå på varenda ILLMARA-spelning. Dyrka. Är ni inte redan övertygade - titta på videon. Titta på videon igen. Dyrka.