Jonk (Musikens Hus): King Dude

Direkt när COCAINE PISS slår ut sista ackordet våningen under springs det upp till Musikens Hus där KING DUDE kommit in i mitten av första låten. Rätt snabbt märker jag av den relativt högljudda publiken men tänker att det säkert lugnar ner sig så snart konserten kommit igång lite mer. Att det är den initiala upprymdheten och dom sista orden i konversationer som måste yttras. Detta är något som tyvärr inte besannas utan det blir snarare värre där det närmast utbryter en brottningsmatch precis framför mig och några vid ett bord plockar snabbt undan flaskorna från det överfyllda bordet så att dessa 40-plussare inte ska välta ut dom över hela golvet. KING DUDE börjar bli märkbart upprörd. Den stojiga stämningen irriterar till slut frontpersonen till en sådan grad att minst ett "shut the fuck up" sägs i mikrofonen. Stämningen var alltså inte på top varken på eller nedanför scen. Jag hör ju själv till den typen som gärna tittar och lyssnar ganska koncentrerat på en spelning, pratar självklart då och då men jag försöker ju inte överrösta bandet som det i flera fall kändes som här.

Själva behållningen med KING DUDE är väl baryton-sången som är som vindruvor på sandpapper. Tillsammans med den ibland närvarande stämsången infinner sig en spröd vackerhet. Även om min association till bandet i regel är att det ska vara någon typ av populariserad neofolk så känns det mest som dyster rock som borde gå hem hos dom flesta gotare som inte är kräsna. Ibland tänker jag att om NICK CAVE AND THE BAD SEEDS gjorde mer traditionell musik skulle det kanske låtit snarlikt och någon gång när den lite mer nasala stämman används är det nästan som om BLIXA BARGELD skulle varit på plats. Fast en sak är säker och det är att BAD SEEDS aldrig hade använt rock'n'roll-piano-slides mer än ironiskt. Även om spelningen, så här i backspegeln, nog ändå var bra, så minns jag att jag lämnade lokalen med en något bitter smak i munnen. Men det berodde nog som sagt på den generella stämningen och inget annat.