NEVER UNDERSTAND

DOG RALLY från Stockholm gör sin andra mini-turné tillsammans med DEL III. Sistnämnda är säkerligen bekanta för många sedan tidigare och om jag kallar det pop med punkiga inslag så är utbölingarna möjligtvis tvärtom. Det mest utmärkande är sången, vilket växlar mellan engelska och svenska, som ofta går upp i nasala skrik. Något som påminner mig om sången i ett gammalt Trollhätte-band som kallade sig MARKUS MED SKÄGGET. Dom som fattar, dom fattar. Lite lättare referenser är nog delar av brittisk och och svensk punk som X-RAY SPEX och DIABLESSE GRUPP 6. Mest för att nämna något. Men i regel tar det här inte ut särskilt många vida svängar utan håller sig tämligen rakt och "kött och potatis". Fyrtaktare och ackordharvande punk i mellan-tempo. Något som antingen kan funka eller bara falla platt. Ibland beroende på humör. Men just i DOG RALLYS fall tycker jag helt klart det når hela vägen hem. Som sagt tror jag de flesta inte behöver en närmare presentation av DEL III även om det...

Utan att vara alltför nedslagen från senast ville jag bevisa min tes att PABLO MATISSE ska stå på golvet. Att det ska vara nära. Att låtarna faktiskt är bra när det inte försvinner i någon grumlig ljudsörja. Utan att dunka mig själv på ryggen för mycket så måste jag säga att jag hade rätt. Men att PABLO MATISSE är att räkna med har väl minst halva Göteborg redan listat ut. På Holy Molys golv sken allt det goda verkligen igenom från början till slut. Både i 4-taktarna i varierande tempo, deras covers och i 2-taktarern som gick i en vansinnig fart! Håller även fast vid att det finns kvar vibbar från AFFORDABLE HYBRID. Främst där i introt så osar det verkligen Vänersborg om det. Men där det gamla bandet skulle åkt ut på en halare, eller kanske blankare, is så står PABLO MATISSE fast i en stadigare hardcore-punk-grund. Men för det är väl även där lite av styrkan i bandet finns också - att det inte enbart är samma gamla stök som vanligt. Att det finns utrymme för lite skevhet. Oavsett o...

På något sätt vill jag referera till THE CRANES. För någonstans fanns det en vibb av det även om EMMA RUTH RUNDLE, tyvärr, hade för mycket influenser från post-rock. Samtidigt som det var något tyngre (men säg ett band som inte är tyngre än THE CRANES). Vande mig tillslut in i hur det lät. Mycket av det jag tyckte sämre om var nog tack vare det uppbackande bandet. Hade någonstans hellre velat se det mycket mer avskalat. Mycket, mycket mer avskalat. Förmodligen helst bara frontpersonen för sig själv. För själva sången är det inte det minsta fel på. Resten harvar liksom på i ett ganska mjukt och runt sound (även i deras crescendon) och det är något jag i regel har svårt att ta till mig. Det vill säga om det inte är exempelvis CHELSEA WOLFE som framför det. Men CHELSEA har däremot mycket mer smuts och tyngd. Något som båda kvällens akter saknar. Dock har jag väldigt svårt för att säga att det var dåligt. Det är helt enkelt bara inte min genre. Delar av EMMA RUTH RUNDLES komp-band hade ...

Något man kanske inte utropar särskilt ofta, men...äntligen ZYFILIS!!! Nu snackar vi punk. Gitarren finns mest i bakgrunden och står och rundar medan den rå-distade basen bjuder på "nu blåser vi snuten"-riff om och om igen och massa reverb på sången. Riktigt gott kross från Malmö/Köpenhamn. RUINAS saknade helt dynamik och varje låt kändes som en lång uppbyggnad till anti-klimax efter anti-klimax. Just när det "borde" braka lös så händer just ingenting. Man har släppt på vattnet men dammen brister aldrig. Dynamiten är tänd...Men ni kan stå kvar, för det kommer ingen smäll. Trist, metallisk, domedags-crust. Extra synd med tanke på resvägen. CONTORTURE levererar som vanligt en kompromisslös djävla monster-dtakt och grymma riff. Inte att förglömma den grymma sången och politiskt mellansnack (utan att återanvända trötta klichéer som på vissa spelningar kan kännas som kvarlevor från 80-talet). Det känns som att det är det här jag skriver varje gång om CONTORTURE...

HOT SNAKES återförening är något jag verkligen hurrat för. Både en, två och fyra gånger. Främst för möjligheterna att se dom på scen. Skivan dom nyligen släppt, 'Jericho Sirens', hade visserligen bara ett par höjdare medan resten var lite platt. Men det kanske växer efter fler lyssningar. Speciellt med tanke på att det höll mycket bättre live. Om det berodde på blandningen av nytt och gammalt återstår väl att se, men jisses vad många gamla rökare dom hann med, men det kommer vi till sedan. Tunga WIPERS-influenser överlag fast med både raspig och nästan nasal röst på något vis. Perfekt uppkäftighet som passar deras väldigt melodiska rock som har både driv och tyngd. Samtidigt är dom mästare på små hooks. Vet inte om dom tidigare tröttnade på varandra, eller sin musik, eller varför dom lade ner/hade ett avbrott. Men jag tycker det nu, 2018, ser ut som att dom inte har en trött sekund på scenen. Men det kanske just är den pausen som behövdes för att få liv i det hela igen. Något s...

Mina anteckningar från kvällen består främst av hur dåligt förbandet var. Nu ljuger jag...när jag skrev "främst" menade jag faktiskt "enbart". Det var som om en gammal fis från 70-talet puttrade fram genom någons manchesterbyxor och lade sig som en blöt mollusk över hela krogen. Speciellt då varje låt lät exakt som den förra. Jag är ärligt talat 100% säker på att dom körde en av låtarna två gånger. Men jag ska bespara er vidare utläggningar om detta. Jag var som tur var där för ACID KING och öppningsakten visade sig helt enkelt inte vara en bonus denna gång, tyvärr. När ACID KING tillslut avlöste australiensarna i CHILD och gick på scen så var det något som var lite off med sången. Kan inte sätta fingret på om det var något med ljudet, medhörningen eller om vokalisten bara sjöng lite vackligt. Det tog sig som tur var efter någon låt och min något förbryllade blick försvann. Som väntat var det riktigt tungt. Nästan en ritualistisk känsla ibland. Mycket handlar ju ...