NEVER UNDERSTAND

DOG RALLY från Stockholm gör sin andra mini-turné tillsammans med DEL III. Sistnämnda är säkerligen bekanta för många sedan tidigare och om jag kallar det pop med punkiga inslag så är utbölingarna möjligtvis tvärtom. Det mest utmärkande är sången, vilket växlar mellan engelska och svenska, som ofta går upp i nasala skrik. Något som påminner mig om sången i ett gammalt Trollhätte-band som kallade sig MARKUS MED SKÄGGET. Dom som fattar, dom fattar. Lite lättare referenser är nog delar av brittisk och och svensk punk som X-RAY SPEX och DIABLESSE GRUPP 6. Mest för att nämna något. Men i regel tar det här inte ut särskilt många vida svängar utan håller sig tämligen rakt och "kött och potatis". Fyrtaktare och ackordharvande punk i mellan-tempo. Något som antingen kan funka eller bara falla platt. Ibland beroende på humör. Men just i DOG RALLYS fall tycker jag helt klart det når hela vägen hem. Som sagt tror jag de flesta inte behöver en närmare presentation av DEL III även om det...

Utan att vara alltför nedslagen från senast ville jag bevisa min tes att PABLO MATISSE ska stå på golvet. Att det ska vara nära. Att låtarna faktiskt är bra när det inte försvinner i någon grumlig ljudsörja. Utan att dunka mig själv på ryggen för mycket så måste jag säga att jag hade rätt. Men att PABLO MATISSE är att räkna med har väl minst halva Göteborg redan listat ut. På Holy Molys golv sken allt det goda verkligen igenom från början till slut. Både i 4-taktarna i varierande tempo, deras covers och i 2-taktarern som gick i en vansinnig fart! Håller även fast vid att det finns kvar vibbar från AFFORDABLE HYBRID. Främst där i introt så osar det verkligen Vänersborg om det. Men där det gamla bandet skulle åkt ut på en halare, eller kanske blankare, is så står PABLO MATISSE fast i en stadigare hardcore-punk-grund. Men för det är väl även där lite av styrkan i bandet finns också - att det inte enbart är samma gamla stök som vanligt. Att det finns utrymme för lite skevhet. Oavsett o...

På något sätt vill jag referera till THE CRANES. För någonstans fanns det en vibb av det även om EMMA RUTH RUNDLE, tyvärr, hade för mycket influenser från post-rock. Samtidigt som det var något tyngre (men säg ett band som inte är tyngre än THE CRANES). Vande mig tillslut in i hur det lät. Mycket av det jag tyckte sämre om var nog tack vare det uppbackande bandet. Hade någonstans hellre velat se det mycket mer avskalat. Mycket, mycket mer avskalat. Förmodligen helst bara frontpersonen för sig själv. För själva sången är det inte det minsta fel på. Resten harvar liksom på i ett ganska mjukt och runt sound (även i deras crescendon) och det är något jag i regel har svårt att ta till mig. Det vill säga om det inte är exempelvis CHELSEA WOLFE som framför det. Men CHELSEA har däremot mycket mer smuts och tyngd. Något som båda kvällens akter saknar. Dock har jag väldigt svårt för att säga att det var dåligt. Det är helt enkelt bara inte min genre. Delar av EMMA RUTH RUNDLES komp-band hade ...

Något man kanske inte utropar särskilt ofta, men...äntligen ZYFILIS!!! Nu snackar vi punk. Gitarren finns mest i bakgrunden och står och rundar medan den rå-distade basen bjuder på "nu blåser vi snuten"-riff om och om igen och massa reverb på sången. Riktigt gott kross från Malmö/Köpenhamn. RUINAS saknade helt dynamik och varje låt kändes som en lång uppbyggnad till anti-klimax efter anti-klimax. Just när det "borde" braka lös så händer just ingenting. Man har släppt på vattnet men dammen brister aldrig. Dynamiten är tänd...Men ni kan stå kvar, för det kommer ingen smäll. Trist, metallisk, domedags-crust. Extra synd med tanke på resvägen. CONTORTURE levererar som vanligt en kompromisslös djävla monster-dtakt och grymma riff. Inte att förglömma den grymma sången och politiskt mellansnack (utan att återanvända trötta klichéer som på vissa spelningar kan kännas som kvarlevor från 80-talet). Det känns som att det är det här jag skriver varje gång om CONTORTURE...

HOT SNAKES återförening är något jag verkligen hurrat för. Både en, två och fyra gånger. Främst för möjligheterna att se dom på scen. Skivan dom nyligen släppt, 'Jericho Sirens', hade visserligen bara ett par höjdare medan resten var lite platt. Men det kanske växer efter fler lyssningar. Speciellt med tanke på att det höll mycket bättre live. Om det berodde på blandningen av nytt och gammalt återstår väl att se, men jisses vad många gamla rökare dom hann med, men det kommer vi till sedan. Tunga WIPERS-influenser överlag fast med både raspig och nästan nasal röst på något vis. Perfekt uppkäftighet som passar deras väldigt melodiska rock som har både driv och tyngd. Samtidigt är dom mästare på små hooks. Vet inte om dom tidigare tröttnade på varandra, eller sin musik, eller varför dom lade ner/hade ett avbrott. Men jag tycker det nu, 2018, ser ut som att dom inte har en trött sekund på scenen. Men det kanske just är den pausen som behövdes för att få liv i det hela igen. Något s...

Mina anteckningar från kvällen består främst av hur dåligt förbandet var. Nu ljuger jag...när jag skrev "främst" menade jag faktiskt "enbart". Det var som om en gammal fis från 70-talet puttrade fram genom någons manchesterbyxor och lade sig som en blöt mollusk över hela krogen. Speciellt då varje låt lät exakt som den förra. Jag är ärligt talat 100% säker på att dom körde en av låtarna två gånger. Men jag ska bespara er vidare utläggningar om detta. Jag var som tur var där för ACID KING och öppningsakten visade sig helt enkelt inte vara en bonus denna gång, tyvärr. När ACID KING tillslut avlöste australiensarna i CHILD och gick på scen så var det något som var lite off med sången. Kan inte sätta fingret på om det var något med ljudet, medhörningen eller om vokalisten bara sjöng lite vackligt. Det tog sig som tur var efter någon låt och min något förbryllade blick försvann. Som väntat var det riktigt tungt. Nästan en ritualistisk känsla ibland. Mycket handlar ju ...

En dark ambient-spelning i Matteuskyrkan uppsatt av Farsot. Det kanske låter halvt påhittat i och med att Farsot annars sätter upp punk-spelningar. Men det är sant. Om jag förstod det hela rätt berodde det lite på att ingen annan bokare ville sätta upp det och Farsot var "tvungna" att sätta upp det för att det alls skulle bli något. Säkerligen en faktor till att det inte kom säkert många besökare då de flesta som följer Farsot kanske inte har öronen åt den här typen av musik. Skulle vilja påstå att det här är något som kanske Koloni, Folk eller Nejd hade kunnat sätta upp. Men man kan förstås inte arrangera allt. Den svepande stämningsmusiken som LEILA ABDUL-RAUF stod för bestod till huvuddel av synthdrones, förinspelade spår, blåsinstrument och lite elektrisk gitarr. Utöver det var det även sång som var ordentligt nerblött i reverb. Jag vet inte varför, men några gånger kom VANGELIS soundtrack till Blade Runner mig till minnes. Väldigt märklig association som gör att jag måst...

Oavsett vad man tycker om deras musik, så skulle det ta emot att säga att dom inte haft någon slags påverkan. För även om jag själv inte tycker att ICEAGE är några höjdare längre så tycker jag ändå att det är fint att få en gratiskonsert med vad jag gissar är ett av dom större nutida post-punk-banden. Dessutom också ett som jag tror fick många unga att upptäcka genren runt 2010. Vilket tveklöst gav den en uppsving. Till godo eller till ondo får någon annan avgöra. Även om just dessa danska eventuellt hade sin storhetsperiod för några år sedan? Notera frågetecknet. Men istället för att spekulera ska jag försöka plita ner ett par ord om kvällen på Pustervik. Den absoluta början av konserten är väldigt drönig. Riktigt snyggt intro faktiskt. Tack vare stråken i bakgrunden så känns det nästan som en klassisk orkester som stämmer upp. Detta blandat med ett elektriskt instrument som hörbart kopplas in med diverse sprak. Rätt tidigt - när fiolen sparkar igång på riktigt - går tankarna snabbt...

PHARMACIST. Ett band som namedroppats av bland annat Per Sinding-Larsen på Kulturnyheterna och har en EP släppt på Rundgång. Utan den rådande hajpen så hade det nog varit lättare att säga att det var bra. Men med en upphaussning så har man ju en del att leva upp till och ett större krav på att faktiskt leverera. Just för att fastställa att hajpen stämmer. Här föll det tyvärr rätt platt för mig. Visst, instrumentationen fungerar, och i synnerhet basen som sticker ut flera gånger med grymma basgångar och ett helt klockrent ljud. Det är heller inget fel på det andra egentligen. Men det är något med sången som tyvärr inte är helt spot on nu när jag ser dom live. Kaxigheten i framförandet fallerar även den just på grund av det. Hade inte rockstjärne-aspirationen varit där så hade det varit något lättare att ta till sig. Eller en "jag skiter i allt"-attityd. Speciellt när det någonstans i mitten eller slutet beslutats att frontperson ska spela en låt helt utan uppbackning av ban...

Efter att jag kom något för sent och enbart hann se sista paret låtar med GIFTIGT AVFALL så plockade ONSDAG fram sin akustiska gitarr och satte sig framför scenen. Det är sånger om en lärare som är fascist, miljöförstöring, Jesus och alkohol. Någon låt hade raden "I'm gonna be an anarchist until I die" vilket kanske avslöjar hur ungt det är. Jag minns att jag själv tänkt samma sak i min ungdom. Där i gränslandet mellan ung och vuxen. Men det är mycket alkoholromantik och självhat så det är säkert flera som kan relatera till det. Arrangemanget är ganska likt låtarna emellan - ackordvändor och en sång som sköter melodierna. Skulle gärna velat ha några slingor på gitarr också för att bryta av harvandet. I slutändan är det lite för lustigt för mig. En glimt i ögat för mycket. Den bokstavstrogna Cornelis-covern förstod jag mig inte på heller och trodde hela tiden det skulle komma en skruv som aldrig hände. Men sångrösten går det inte alls att klaga på. VIDRO från Stockh...